• SÄG JA TILL SVARTA JOBB
  • SÄG JA TILL SVARTA JOBB
  • SÄG JA TILL SVARTA JOBB
  • SÄG JA TILL SVARTA JOBB

HISTORIK

I folkets och rikets tjänst sedan 1528

Skorstensfejaryrket har en lång historia. Redan under senare delen av medeltiden började man bygga skorstenar i husen. Efterhand utvecklades skorstenarna och blev smalare med flera pipor i samma skorsten så att fler eldstäder kunde anslutas. När också spjäll började användas för att reglera draget blev regelbunden sotning en nödvändighet. Sotning av skorstenarna var fastighetsägarens ansvar, redan 1350 föreskrevs i Visby stadslag böter för skorstensbrand.

1528 anställdes de första skorstensfejarna av hovet, deras uppgift var i första hand att sota skorstenarna i de kungliga slotten. Snart följde att de större städerna i riket anställde egna skorstensfejare. Städerna byggdes på denna tid som ett gytter av tätt liggande trähus, där en brand var förödande. Flera stora stadsbränder förekom och nästan alltid var eldstäder orsaken. Till en början utfördes sotningen av bödelns hantlangare, men när slottssotare började anställas fick yrket en högre status.

Under senare delen av 1600-talet beskrevs i de lokala brandordningarna skorstensfejarens skyldighet att även kontrollera eldstäder och skorstenar samt närvara vid brandsyn och då avgöra eldstädernas beskaffenhet. Dessa arbetsuppgifter ställde allt större krav på skorstensfejarna som nu blev en egen yrkesgrupp. Skorstensfejarmästare tillsattes med ansvar för egna distrikt. Mästaren anställde små barn, som hade lätt att komma åt i trånga utrymmen.

Dessa 7-9-åringar fick arbeta för kost och logi, de bodde i Sotarkammaren tillsammans med mästaren och övriga anställda. Hygienen var dålig och riskerna för fall stora, livslängden för sotare var mycket kort. Den sist anställde, nynasen, stod lägst på rangskalan och fick utföra alla obehagliga arbeten. 1815 skrevs i Överståthållarens reglemente: Sitt folk, i synnerhet Lärogosserne, bör Skorstensfejaren wäl hantera i föda och kläder, så att deras hälsa under den strängare årstiden wårdas och at de ömt bemötas med upmuntringar i stället för en otidlig stränghet tilhållas at lära arbetet och därmed fortfara.

När man arbetat ett tiotal år blev man gesäll och kunde ge sig ut på vandring att söka eget distrikt. Mästare tillsattes på livstid, och när han avled tog änkan över. Hon satt som skorstensfejaremästare tills hon gifte sig med en gesäll, som sålunda fick ta över distriktet. Kost- och logisystemet försvann inte förrän i slutet av 1800-talet, men den sista änkan som var skorstensfejaremästare på detta sätt levde in på 1910-talet.

Efter en långvarig utredning utfärdades 1874 den första brandstadgan för rikets städer. Nu ålades kommunerna precisa krav om såväl sotning som brandförsvar. Idag finns bestämmelserna om sotning och brandskyddskontroll i Lagen om Skydd mot olyckor som antogs 2003 och efterträdde Räddningstjänstlagen från 1986. Till Lagen om Skydd mot Olyckor hör ett antal andra lagar, förordningar och föreskrifter som reglerar sotningsverksamheten i detalj.

1897 bildades Sveriges Skorstensfejaremästares Förening (nuvarande Sveriges Skorstensfejaremästares riksförbund) som bl.a. arbetar för teknisk utveckling och utbildning inom yrket. Statens brandskola startade 1915 utbildningar till gesäll och mästare. 1986 ändrades utbildningsformen: När en skorstensfejare anställts anmäldes han genast till Räddningsskolan i Rosersberg, norr om Stockholm, där han gick igenom femton veckors teoretisk utbildning. Denna gesällutbildning var obligatorisk och följdes sedan av frivilliga vidareutbildningar till tekniker och ingenjör. Under 2004 pågår förändringar av utbildningen, så att gesällutbildningen kommer att vara öppen för alla.

Den grundläggande arbetsuppgiften för skorstensfejare, att förebygga brand genom att se till att eldstäder och skorstenar hålls rena och i gott skick, är densamma nu som för 480 år sedan. Den stora skillnaden är att dagens sotare är en yrkesman som har en gedigen utbildning inom uppvärmning och inomhusmiljö. Energihushållning, alternativa uppvärmningsmetoder och friskt ventilerade byggnader är stora frågor idag. Dessutom har givetvis arbetsmiljön förbättrats enormt mycket sedan 1500-talet.